Den fundamentala skillnaden mellan en islamisk regering på ena sidan och en konstitutionell monarki eller republik på andra sidan är att i republiker och monarkier så är det folket som lagstiftar, medan den lagstiftande makten och rättigheten att stifta lagar i Islam är exklusivt till Gud den Allsmäktige. Den Helgade Lagstiftaren i Islam är den enda lagstiftande makten. Ingen har rättigheten att lagstifta nya lagar och ingen lag får verkställas förutom den tillhörande den Gudomliga Lagstiftaren. Det är på grund av den här anledningen som det i en islamisk regering finns ett simpelt planerande organ som tar rollen som det lagstiftade rådet som är en av regeringens tre grenar. Detta organ ritar upp program för de olika ministerierna under ledningen av Islams föreskrifter och därmed beslutar hur den allmänna servicen skall förses över landet.

Den islamiska lagen som existerar i Koranen och sunnah har accepterats av muslimerna och erkänts av dem som värdiga att lyda. Detta samtycke och denna acceptans underlättar regeringens uppdrag och gör att det verkligen tillhör folket. Som motsats, i en republik eller konstitutionell monarki, så godkänner de flesta som påstår att de representerar majoriteten av folket lagar som de behagar och påtvingar det på hela befolkningen.

I Islam har regeringen ett förstånd att fasthålla vid lagen; det är lagen ensam som styr över samhället. Även den begränsade makten som gavs till Profeten(S) och de som innehade makten efter honom överlades dem av Gud. Varje gång Profeten(S) förklarade en sak eller förkunnade ett visst åläggande, gjorde han så i lydnad till den gudomliga lagen, en lag som alla utan några undantag måste lyda och fästa sig vid. Den gudomliga lagen gäller både ledaren och den som blir ledd; den enda lagen som är giltig och imperativ för att tillämpas är Guds lag. Lydnad till Profeten(S) sker också i enlighet med det gudomliga beslutet: ”Troende! Lyd Gud och lyd Sändebud…” [den heliga Koranen 4:59]. Att lyda dem som anförtrotts med auktoritet är också på grund av detta beslut: ”och de bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts…” [den heliga Koranen 4:59]. Personliga åsikter, även om de kommer från Profeten(S), kan inte ingripa i den gudomliga lagen; här är alla föremål för Guds vilja.Islamisk regering är inte en form av monarki, speciellt inte en kejserlig sådan. I sådana typer av regering har härskarna makten över egendomar och personer som de härskar över och kan disponera dem som de vill. Islam har inte den minsta kopplingen till den här typen eller metoden av regering. Av denna anledning finner vi att det i en islamisk regering, till skillnad från monarkistiska och kejserliga regimer, inte finns ett enda spår av palats, frodiga byggnader, tjänare och trotjänare, privata ställmästare, adjutanter för synbart arvtagande och alla de andra tillbehör hos monarkier som konsumerar så mycket som halva nationens budget. Ni vet alla hur Profeten(S) levde; Profeten som var den islamiska statens överhuvud och dess ledare. Samma levnadsstil bevarades ända tills Umayyadernas period började. De två första [kaliferna] höll sig till Profetens(S) exempel vad gäller det yttre uppförandet i deras personliga liv,

Om det inte vore för dessa slösande kungliga ceremonier96, denna våghalsiga spendering, denna konstanta förskingring, skulle det aldrig finnas någon förlust i den nationella budgeten som tvingade oss att böja oss i underkastelse till Amerika eller Storbritannien och be om bistånd eller lån från dem. Vårt land har blivit behövande på grund av denna våghalsiga spendering, denna oändliga förskingring, för vi saknar väl inte olja? Har inte vi mineraler och naturliga resurser? Vi har allting, men detta snyltande, denna förskingring, detta slöseri – på bekostnad av folket och den allmänna statskassan – har reducerat oss till ett bedrövligt tillstånd. Annars skulle han [Shahen] inte behöva åka hela vägen till Amerika för att böja sig ner inför det sluskiga bordet och tigga om hjälp.

Det är saker som detta som gör att vårt land är behövande och inte producerar annat än kostnader och förseningar.

Efter Profetens(S) död reste sig skillnader angående identiteten hos den person som skulle efterträda honom, men alla muslimer var överens om att hans efterträdare bör vara en med kunskap; det fanns alltså bara oenighet om hans identitet.

Kunskap om lagen och rättvisa bildar fundamentala kvalifikationer i muslimernas åsyn. Andra saker har inte någon betydelse eller relevans i det här sambandet. Kunskap om änglarnas natur eller Skaparens, Exalterad och Allsmäktig, Natur har till exempel ingen relevans i fråga om ledarskap. På samma sätt kan inte någon som känner till alla de naturliga vetenskaperna, som avslöjar alla hemligheter i naturen, eller någon som har god kunskap om musik kvalificeras automatiskt för ledarskapet. Inte heller förvärvar han sig någon prioritet i frågan angående styrandet av regeringen över de som känner till Islams lagar och är rättvisa. De enda sakerna som är relevanta för ledarskap är de som nämnts och diskuterats under Profetens(S) och våra Imamers(A) tid, och som accepterats enstämmigt. Dessa är följande: 1.ledarens eller kalifens kunnighet, d.v.s. hans kunskaper om Islams bestämmelser och föreskrifter, och 2.hans förträfflighet i tro och moral.

Det är självklart inte nödvändigt för alla tjänstemän, guvernörer och administratörer att känna till Islams lagar eller vara fuqaha, utan det räcker med att de känner till lagarna som rör deras funktioner och plikter. Så var fallet under Profetens(S) och de troendes Mästares(A) tid. Den högsta auktoriteten måste inneha de två kvaliteterna som nämnts – omfattande kunskap och rättvisa – men hans medhjälpare, tjänstemän och andra som skickats till provinserna behöver bara kunna lagarna som är relevant för deras uppdrag; vid andra frågor får de konsultera ledaren.Ledaren måste också vara förträfflig i moral och tro; han måste vara rättvis och

Om ledaren inte är rättvis och inte kan ge muslimerna deras rättigheter kommer han inte förrätta sig själv i att samla in skatterna och spendera dem korrekt och implementera bestraffningslagarna. Det blir då möjligt för hans medhjälpare och närmaste att påtvinga samhället sin egen vilja och avleda rikedomar till personlig och lättsinnig användning.

Nu när vi befinner oss i tiden för Imam Mahdis(AJ) fördoldhet är det fortfarande nödvändigt att Islams föreskrifter för en regering bevaras och försvaras, och att anarki förhindras. Därför är bildandet av en regering fortfarande nödvändigt.

Nu när ingen person har utsetts av Gud, Exalterad och Allsmäktig, att anta regeringens funktion i Fördoldhetens tid, vad bör då göras? Skall vi överge Islam? Behöver vi inte Islam längre? Var Islam endast giltig under tvåhundra år?

Eller har Islam klargjort våra plikter för allting förutom en regering?

Att inte ha en islamisk regering innebär att vi lämnar våra gränser obevakade. Har vi råd att sitta med händerna i kors medan våra fiender gör vad de behagar? Även om vi skriver under vad de gör som bifall så misslyckas vi fortfarande med att ge något effektiv svar. Bör det vara så? Eller är det inte så att en regering är nödvändig, och att den formen av regering som existerade under Islams begynnelse tills tiden för den Tolfte Imamen(AJ) fortfarande åläggs oss från Gud efter Fördoldheten, trots att Han inte utsett någon för den funktionen?

Om en värdig individ som innehar dessa två kvalitéer reser sig och bildar regering, kommer han att inneha samma auktoritet som Profeten(A) i administrationen av samhället, och det kommer att bli folkets plikt att lyda honom.

När vi säger att den rättvisa faqihen efter Fördoldheten har samma auktoritet som Profeten(S) och Imamerna(A), tro då inte att faqihens status är identisk med Imamernas(A) och Profetens(S). För här pratar vi inte om status, utan snarare om funktion. Med ”auktoritet” menar vi regering, administrationen av ett land, och implementeringen av de helgade lagarna av shariah. Dessa utgör en seriös och svår plikt, men förtjänar ingen extra ordinär status eller resning ovanför gemene människors nivå. Med andra ord har auktoritet här samma betydelse som regering, administration, och verkställandet av lagar, och tvärtemot vad många människor tror så är detta inte ett privilegium, utan ett stort ansvar. Faqihens regering är en rationell och yttre104 fråga; den existerar endast som en typ av utnämning, som utnämningen av en beskyddare för en omyndig person.

Till exempel så måste faqihen bland annat övervaka just tillämpningen av Islams bestraffningslagar. Finns det i detta avseende någon skillnad mellan Profeten(S), Imamerna(A) och faqihen? Kommer faqihen att utfärda färre piskrapp på grund av att hans rang är lägre? Straffet för den otuktiga personen är 100 piskrapp. Om Profeten(S) tillämpar bestraffningen, bör han då utfärda 150 piskrapp, De troendes Mästare, Imam Ali(A) 100 piskrapp och faqihen endast 50 piskrapp? Ledaren överser den verkställande makten och har som plikt att implementera Guds lagar, och det gör då ingen skillnad om han är Profeten(S), De Troendes Befälhavare, representanten eller en domare som han utsåg för Basrah eller Kufah, eller faqihen under vår tid.En annan sak av angelägenhet för Profeten(S) och de troendes Mästare, Imam Ali(A) var att utfärda skatter –

Den auktoritet som Profeten(S) och Imamen(A) hade i bildandet av en regering, verkställande av lagar och administrerande av affärer existerar även för faqihen. Men fuqaha har inte absolut auktoritet i den bemärkelsen att deras auktoritet gäller andra fuqaha under deras tid; med andra ord, de kan inte utse eller avlägsna dem. Det finns ingen hierarki som rangordnar vissa fuqaha högre än andra eller förser någon med större auktoritet än någon annan.Nu när så mycket har demonstrerats är det viktigt att

fuqaha fortsätter, kollektivt eller individuellt, att bilda en regering så att man kan implementera Islams lagar och försvara dess territorium. Om detta uppdrag faller inom en persons kompetens så har han personligen förpliktat sig plikten att fullfölja det, annars är det en plikt som överlåts till fuqaha som helhet. Även om det är omöjligt att fullfölja det uppdraget är den auktoritet som lagstadgats för fuqaha inte ogiltig eftersom de har fått den av Gud. Om de kan skall de samla in skatter, så som zakat, khums och kharaj, samt spendera dem för muslimernas välstånd och även verkställa bestraffningarna som finns i lagen. Det faktum att vi idag är oförmögna att bilda en komplett och omfattande form av regering innebär inte att vi bör sitta sysslolösa. Istället bör vi till den grad vi kan genomföra de uppdrag som krävs av muslimerna och som angår de funktioner som en islamisk regering måste åta sig.För att bevisa att en regering och en auktoritet tillhör Imamen(A) är inte att antyda att Imamen(A) inte har någon andlig status. Imamen(A) innehar sannerligen vissa andliga dimensioner som inte är kopplade till deras funktion som en ledare. Imamens(A) andliga status är en universell gudomlig ställföreträdare, som det ibland har nämnts av Imamerna(A). Det är ett ställföreträdandeskap som hänför sig till hela skapelsen, i kraft av vilken alla universums atomer ödmjukar sig inför den som innehar denna auktoritet och ställning. Att ingen, inte ens profeterna(A)106, kan uppnå Imamernas(A) andliga status är en av den väsentliga tron i vår Shiitiska rättsskola. Faktum är att det enligt traditionerna som vi har fått så existerade Profeten(S) och Imamerna(A) innan skapelsen av världen i form av ljus belägna nedanför den gudomliga tronen.

Vi kommer inte att granska dessa frågor ytterligare, för de tillhör ett annat vetenskapsområde.

Att anta regeringens funktion har i sig ingen speciell merit eller status, utan det är snarare en metod för att fullfölja plikten av att implementera lagen och etablera en islamisk rättvis order. De troendes Mästare, Imam Ali(A) sade till Ibn Abbas111 angående regeringens natur och styre: ”Hur mycket är denna sko värd?” Ibn Abbas svarade: ”Ingenting”. De troendes Mästare, Imam Ali(A) sade då: ”Att styra över er är mycket mindre värt i mina ögon förutom det att jag genom att styra över er kan etablera det rätta” – d.v.s. Islams lagar och institutioner – ”och förgöra det onda”112 – d.v.s. alla otillåtna och förtryckande lagar och institutioner.Att styra och befalla är då i sig själv endast metoder, och om detta medel inte används för det goda och för att uppnå nobla mål, då har det inget värde i de gudomliga människornas ögon. Således säger De troendes Mästare, Imam Ali(A) i hans predikan i

Vissa personer, vars ögon har bländats av saker i den här världen, föreställer sig att ledarskap och regering i sig representerar värdighet och höga positioner för Imamerna(A), så att om andra kommer att utöva makt, då kommer världen att kollapsa. Den sovjetiska härskaren, den brittiska premiärministern och den amerikanska presidenten har alla makt och de är icketroende. De är icketroende men de har politisk makt och inflytande som de använder för att verkställa anti-humana lagar och policyn för deras egna intressen.

När Imam Ali(A) förklarar varför han åtog sig styrandet av en regering och dess uppdrag, deklarerar han att han gjorde så för de exalterade målens skull, nämligen etablerandet av rättvisa och avskaffandet av orättvisa. Han sade: ”O Gud, Du vet att det inte är vårt mål att anskaffa positioner och makt, utan snarare för att befria de förtryckta från händerna på de orättvisa. Vad som drev mig till att acceptera det här uppdraget för att styra och leda folket var detta: Gud, Allsmäktig och Exalterad, har avkrävt ett löfte från religionens lärda och utsett en plikt om att inte vara tysta i ansiktet på den orättvisa och förtryckande personens frosseri och självnöjen å ena sidan, och de förtrycktas tärande hunger å andra sidan.”114 Han sade också: ”O Gud! Du vet väl att kampen som vi har fört inte har varit för att vinna politisk makt, och inte heller för att uppnå överflöd av världsligt välstånd.” Han gick direkt för att beskriva sakens mål som han och hans kompanjoner har kämpat och bemödat sig för: ”Snarare var vårt mål varit att återställa och implementera Din religions lysande principer och för att reformera förvaltningen av affärer på Ditt land, så att Dina förtrampade tjänare kan uppnå säkerhet och Dina lagar, som har förblivit ouppfyllda och i frånvaro, kan etableras och verkställas.”115.Ledaren som, genom regeringens organ och styrandets makt som är till hans förfogande, önskar att uppnå Islams exalterade mål, alltså samma mål som sattes upp av Imam Ali(A), måste inneha de väsentliga kvalitéerna som vi redan har hänvisat till, nämligen att han måste vara rättvis och känna till lagen. De troendes Mästare, Imam Ali(A) nämner också de väsentliga kvalitéerna i ledaren

”Ytterligare, bör han inte vara ignorant och omedveten om lagen, annars kommer han vilseleda folk i sin ignorans. Han bör inte vara orättvis och hård, vilket kommer att orsaka att folk kommer att avbryta alla kontakter med honom på grund av hans förtryck. Inte heller bör han frukta andra stater, så att han inte söker vänskap med vissa och behandlar andra med fientlighet. Han bör avstå från att acceptera mutor när han sitter på domar så att människornas rättigheter trampas under foten och den rättssökande inte får sin rätt. Han bör inte lämna Profetens(S) handlingar och lagar vid sidan så att samfundet faller i vilseledande och fara.”116.Notera hur denna diskussion kretsar kring två punkter, kunskap och rättvisa, och hur de troendes Mästare, Imam Ali(A) anser de vara nödvändiga kvalitéer för en ledare. I uttrycket ”Han bör inte vara ignorant och omedveten om lagen, annars kommer han att vilseleda folk i sin ignorans” betonar han vikten av kunskap, medan det i de återstående meningarna är betoning på rättvisa i dess sanna anda. Rättvisa i dess sanna anda är att ledaren bör uppträda som de troendes Mästare, Imam Ali(A) i hans förehavande av affärer med andra stater, i hans relation och affärer med folket, i att utlåta domar och skrifter, och i att distribuera den allmänna inkomsten. För att förklara det med andra ord bör ledaren hålla fast vid det program för ledarskap som de troendes Mästare, Imam Ali(A) utsåg till Malik Ashtar

Här en berättelse utan några oklarheter. De troendes Mästare, Imam Ali(A) återberättar att Profeten(S) sade: ”O Gud! Ha barmhärtighet över de som efterträder mig.” Han upprepade detta tre gånger, och fick sedan frågan: ”O Guds Sändebud, vem är de som efterträder dig?” Han svarade: ”Det är de som kommer efter mig, som för vidare mina traditioner och handlingar, och lär ut dem till folket efter mig.”

Vi kan göra var och ett av två antaganden gällande den här traditionen. För det första är detta den enda instansen för traditionen, och frasen som börjar med ”och lär dem” lades antingen till i slutet eller var en del av traditionen men utelämnades senare i vissa versioner av den. Det andra alternativet är mer troligt, för om frasen lades till senare kan vi inte säga om det var resultatet av ett misstag eller avvikelse. Detta med tanke på att traditionen framfördes av flertalet kedjor, och alla återberättare levde på ett långt avstånd från varandra – en i Balkh, en annan i Nishabur och en någon annanstans. Det kan inte heller vara så att frasen lades till avsiktligt, för det är högst osannolikt att det skulle falla var och en av återberättarna som bodde långt ifrån varandra att lägga till en sådan mening till traditionen. Därför, om det är en enda berättelse, kan vi bedyra med säkerhet att antingen utelämnades frasen ”och lär dem” från en av versionerna som samlats in av Shaykh Saduq (eller förbisetts av kopierare som skrev ner hans arbete) eller så misslyckades Shaykh Saduq med att nämna det av någon anledning.

Det andra antagandet skulle vara att det finns två separata traditioner; en utan frasen ”och lär dem” och en annan med den. Om frasen är en del av traditionen tillämpas det sannerligen inte på dem vars uppdrag är endast att återberätta en tradition och som inte är kunniga nog att uttrycka en självständig juridisk åsikt eller omdöme. Det finns vissa traditionsexperter som inte förstår hadith överhuvudtaget, och som det påtalas i ordspråket: ”Många gånger misslyckas den rättslärda från att vara en faqih”, så är de endast ett medel för inspelning, insamling och skrivande av traditioner och återberättelser, och placerar dem till folkets förfogande. Det kan inte sägas om sådana rättslärda att de är Profetens(S) efterträdare för att de lär ut Islams vetenskaper122.

Frasen som vi diskuterar lämpas för dem som förklarar Islams vetenskaper, som förklarar Islams föreskrifter och som utbildar folket i Islam, för att förbereda dem för att instruera andra. På samma sätt så förkunnade och förklarade Profeten(S) och Imamerna(A) Islams föreskrifter; de hade utlärningscirklar där de gav förmånen av deras utlärning till flera tusen människor, vars plikt var att lära ut till andra. Betydelsen som tillämpas i frasen ”och lär folket” är alltså att sprida Islams kunskap bland folket och framföra till dem Islams föreskrifter. Om vi tror på att Islam är för alla människor i världen så blir det uppenbart för varje rationellt sinne att muslimerna, och speciellt de rättslärda, har plikten att sprida Islams kunskap och dess föreskrifter och göra folket i världen bekanta med dem.

Om vi antar att frasen ”och lär ut dem till folket” inte tillhör slutet av hadithen så måste vi se vad Profeten(S) kan ha menat med hans uttalande: ”O Gud! Ha barmhärtighet mot dem som efterträder mig: de som kommer efter mig och som för vidare mina traditioner och handlingar.” Traditionen skulle även i denna form fortfarande inte lämpas till dem som endast återberättar traditioner utan att vara fuqaha. De gudomliga handlingarna och normerna som utgör den största delen av Islams föreskrifter är kända som Profetens(S) handlingar genom dygder av det faktum att de uppenbarades för honom. Så den som önskar sprida Profetens(S) handlingar måste känna till Guds alla föreskrifter. Denna måste alltså kunna skilja mellan en autentisk och en falsk, de av absolut tillämpning från dem av begränsad tillämpning, och den generella från den specifika. Han måste också kunna urskilja rationella kategorier, skilja mellan traditioner som kommer från taqiyyahomständigheter127 och de som kommer från andra förhållanden, och han måste vara fullt insatt i alla de nödvändiga kriterierna som har specificerats. Traditionister som inte har uppnått nivån av ijtihad128 och som endast vidarebefordrar hadither vet ingenting om detta, således är de oförmögna att urskilja den sanna handlingen hos Guds sändebud(S). Bara vidarebefordran har inget värde hos sändebudet(S), och det var sannerligen inte hans önskan att fraser som ”Guds Sändebud har sagt” eller ”Det har återberättats på auktoritet av Guds Sändebud” skulle erhålla allmänt gehör hos folket om meningen som kommer innan dessa fraser är falsk och inte hans egna. Vad han istället önskade var att hans sanna handlingar och Islams riktiga föreskrifter skulle spridas bland folket.

Traditionen ”Den som bevarar för mitt folk fyrtio traditioner kommer att återuppväckas av Gud som en faqih”129 och liknande traditioner som prisar spridningen av hadither angår inte de traditionister som inte har något koncept om traditionens natur. De angår dem som kan känna igen den sanna återberättelsen tillhörande Profeten(S) i enlighet med Islams sanna föreskrifter. Dessa personer är inga andra än mujtahidin och fuqaha. Det är de som kan bedöma alla olika aspekter och implikationer hos ett utslag och härföra Islams sanna föreskrifter på basis av det kriterium som de ärvt från Imamerna(A). De är Profetens(S) efterträdare, de sprider de gudomliga föreskrifterna och instruerar människor i Islams vetenskaper. Det är för dem som Profeten(S) bad när han sade: ”O Gud! Ha barmhärtighet över mina efterträdare.”Det finns därmed ingen tvekan om att traditionen ”O Gud! Ha barmhärtighet över mina efterträdare” inte relateras till återberättare av traditioner som endast är skriftlärda, för att en skriftlärd kan inte vara efterträdare till Profeten(S). Efterträdarna är Islams

Hur som helst så är spridningen av Islams vetenskaper och proklamerandet av dess föreskrifter ett uppdrag för de rättvisa fuqaha – de som kan skilja mellan de riktiga och falska föreskrifterna, samt Imamernas(A) traditioner angående villkoren för taqiyyah. För vi vet att våra Imamer ibland var föremål för omständigheter som förhindrade dem från att uttala den sanna föreskriften då de var mål för tyranniska och förtryckande härskare som tvingade på dem taqiyyah och rädsla. Naturligtvis var deras rädsla över religionen och inte över sig själva, och om de inte hade observerat taqiyyah i vissa omständigheter så skulle förtryckande härskare ha utrotat den sanna religionen helt och hållet.Det finns ingen tvekan om att traditionen som vi har diskuterat handlar om

Mohammad ibn Yahya berättar, på auktoritet av Ahmad ibn Mohammad, som hörde det från Ibn Mahbub, som informerades om detta av Ali ibn Abi Hamzah, att Imam Kadhim(A)133, sade: ”När en troende dör gråter änglarna tillsammans med jorden som han spenderade sitt liv på i Guds dyrkan och himlens portar som han kommer att träda genom på grund av hans goda handlingar. En spricka uppstår i Islams fästning som ingen kan reparera, för troende som är fuqaha är Islams fästning, precis som den mur som skyddar staden.”134

Imamens(A) hadith om att ”troende som är fuqaha är Islams fästning” tillskriver faktiskt fuqaha plikten att vara förmyndare över tron, föreskrifterna och institutionerna i Islam. Det är uppenbart att dessa ord från Imamen(A) inte är ett uttryck för ceremoniell artighet, som de ord vi ibland utbyter med varandra (Jag kallar dig ”Shariahs stöd” och du kallar mig samma sak i gengäld!). Inte heller har de några likheter med titlarna som vi använder när vi skriver ett brev till någon, som t ex ”Hans nobla excellens, Islams bevis”.Om en

Om landets ledare talar om för en officer eller en befälhavare att ”gå och vakta detta och detta område” kommer plikten som han fick ge honom tillåtelse att gå hem och sova, samtidigt som han tillåter fienden komma och ödelägga området? Eller bör han istället sträva efter att försvara det området till varje pris?

Om du nu säger att vi åtminstone bevarar en del av Islams föreskrifter, låt mig då ställa en fråga till dig. Implementerar du Islams bestraffningslagar och de sanktioner som den förkunnar? Du måste nog svara nej här.

Så en spricka har den försvarsmur som omger Islam, trots att ni antagligen är dess försvarare.

Då frågar jag er, försvarar ni Islams frontlinjer och det islamiska hemlandets territoriella integritet? Som svar kanske ni säger ”Nej, vårt uppdrag är endast att be!”

Detta betyder att en del av muren har kollapsat.

Nu frågar jag er, tar ni från de rika vad de är skyldiga de fattiga och ger det till de fattiga? För det är er islamiska plikt, att ta från de rika och ge till de fattiga. Ert svar kan vara ”Nej, detta är inte våra bekymmer! Om Gud vill, så kommer andra att genomföra det här uppdraget.”

Vad är detta för fästning? Varje hörn av det är ockuperat med en ”islamisk pelare”, men allt han kan göra är att framföra ursäkter när han prövas. Är detta vad vi menar med ”fästning”?

Vi har övergett nästan alla aspekter av vår plikt, och begränsat oss till att föra vidare, från en generation till en annan, vissa delar av islamisk lag och diskutera det bland oss. Många av Islams föreskrifter har virtuellt blivit en del av den fördolda vetenskapen, och Islam själv har blivit en främling136; bara dess namn har överlevt.Alla bestraffningslagar som föreskrivs i Islam, som för övrigt är de bästa bestraffningslagarna som någonsin föreskrivits för mänskligheten, har fullständigt glömts bort; inget annat än deras namn har överlevt. Vad gäller de Koraniska verserna som stipulerar bestraffningar och sanktioner gäller att ”inget är kvar av dem än deras recitation”

Jag frågar er, är det på det här sättet som Profeten(S) uppförde sig? Nöjde han sig med att recitera Koranen, för att sedan lägga den åt sidan och försumma vikten av att implementera dess bestraffningslagar? Var det vanligt förekommet av efterträdarna till Profeten(S) att anförtro saker och ting till folket och sedan säga ”Jag har inget annat ärende med er”? Eller var den rena motsatsen? Utfärdade de inte dekret om bestraffningar för varje klass av lagbrytare – spöstraff, stening, livstids fängelse respektive landsförvisning? Granska sektionerna av islamisk lag som gäller bestraffningslagen och blodspengar så kommer du att se att allt detta är en del av Islam och en del av den logiken som kommer med Islam. Islam kom för att etablera ordning i samhället; ledarskap138 och regering är för att ordna upp affärerna i samhället.Det är vår plikt att bevara Islam. Denna plikt är en av de viktigaste obligationerna som vi fått, och den är nödvändigare än bönen och fastan. Det är för att fullfölja den här plikten som man måste ge ifrån sig blodspengar. Det finns inget blod som är värdefullare än Imam Hosseins(A), ändå offrades hans blod för Islam på grund av Islams värdefulla natur. Vi måste förstå den här frågan väldigt väl och sprida det till andra. Ni kan endast vara sanna efterträdare till Profeten(S), som Islams beskyddare, om ni lär ut Islam till folket utan att säga ”vi skall vänta ända tills Vår Tids Imam(AJ) kommer”. Skulle ni skjuta upp era böner tills Imamen(AJ) kom? Att bevara Islam är faktiskt mycket viktigare än självaste bönen. Följ inte samma logik som Khomeins guvernör

’Ali återberättar, på auktoritet av hans far, från an-Nawfali, som hörde det från as-Sukuni, som fick höra det av Abu Abdillah(A), att Profeten(S) sade att ”fuqaha är Profeternas(A) förvaltare så länge de inte tillbringar sin tid med olagliga begär, tillfredsställelser och rikedomar i världen.” Profeten(S) frågades då att ”O Guds Sändebud! Hur skall vi veta om de bara bryr sig om sig själva?” Han svarade ”genom att se ifall de följer den styrande makten. Om de gör det, var rädd om religionen och undvik dem.”141 Om vi skulle granska hela den här hadithen så skulle det dra in oss i en lång diskussion. Vi skall därför endast prata om frasen ”fuqaha är Profeternas(A) förvaltare”, eftersom det är vad som intresserar oss här på grund av dess relevans till ämnet om faqihens statsstyre.Först måste vi se vilka plikter, makter och funktioner som Profeterna(A) hade för att kunna upptäcka vilken plikt

I enlighet med både visdom och den väsentliga naturen i religionen kan syftet med att sända Profeter(A) och Profeternas(A) uppdrag inte bara vara att utfärda domar angående vissa problem eller att förklara religionens föreskrifter. Dessa domar och föreskrifter uppenbarades inte till Profeten(S) och Imamerna(A) bara för att de skall förkunna dem sanningsfullt till folket som en serie av gudomligt utsedda muftis142 och för att sedan föra detta vidare till fuqaha, som i sin tur också för detta vidare till folket utan någon förvanskning. Betydelsen av uttrycket ”fuqaha är Profeternas(A) förvaltare” är inte att fuqaha är förvaltare endast vad gäller juridiska åsikter. Faktum är detta att Profeternas(A) viktigaste funktion är att etablera ett rättvist socialt system genom att implementera lagar och föreskrifter (som naturligtvis åtföljs av genomgång och förkunning av gudomliga läror och tron). Detta framträder tydligt från följande Koraniska vers: ”Vi sände Våra Profeter med klara bevis [om sanningen] och med dem sände Vi Skriften och en Våg för att [hjälpa] människorna att handla rättvist” [den heliga Koranen 57:25]. Huvudsyftet med att skicka Profeter(A) är då att människornas liv skall ordnas och arrangeras på basis av rättvisa sociala relationer och så att sann mänsklighet kan bildas mellan dem. Detta är möjligt endast genom att etablera en regering och implementera lagar, vare sig detta utförs av Profeten själv, som fallet var med Profeten(S), eller av hans efterföljare som kommer efter honom.Gud den Allsmäktige säger angående

Nu utsåg Gud den Allsmäktige Profeten(S) som ledare för samfundet och gjorde det som en plikt för människorna att lyda honom genom versen ”Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och de bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts;” [den heliga Koranen 4:59]. Syftet med detta var inte för att vi skulle acceptera och rätta oss efter vilken dom som helst som framfördes av Profeten(S). Att rätta sig efter religionens föreskrifter är lydnad till Gud, alltså är alla aktiviteter som genomförs i enlighet med de gudomliga föreskrifterna, vare sig de är rituella eller inte, en form av lydnad till Gud. Att följa Profeten(S) är då inte att rätta sig efter de gudomliga föreskrifterna, utan det är något annat. Självklart är lydnad av Profeten(S) på ett sätt lydnad av Gud, för vi lyder Profeten(S) eftersom Gud har befallt oss att göra så. Men om Profeten(S) i sin kapacitet som ledare och guide för det islamiska samfundet till exempel befaller alla att förena sig med Usamahs143 armé, och att ingen har rätt att inte gå med, då är det en befallning från Profeten(S) och inte en befallning från Gud. Gud har anförtrott honom uppdraget att bilda regering och leda folket, och enligt detta och i enlighet med muslimernas intressen, arrangera utrustningen och mobilisera armén, och utse och avskeda guvernörer och domare.När så är fallet så är innebörden av ”

Eftersom islamisk regering är en regering som består av lagar så måste de som är bekanta med lagen, eller mer precist, med religionen – fuqaha – övervaka dess funktionalitet. Det är de som övervakar verkställandet och administreringen av landets affärer tillsammans med all planering.

Lagen är faktiskt ledaren; säkerheten för alla garanteras i lagen, och lagen är deras tillflykt. Muslimer och människor generellt är fria inom de ramar som finns i lagen, för när de handlar i enlighet med lagen så har ingen rätten att säga till dem att ”sätt er här” eller ”gå dit”. En islamisk regering liknar inte stater där folket har berövats all säkerhet och alla sitter inomhus och skakar av rädsla för plötsliga attacker eller räder från landets agenter. Det var så under Mu’awiyahs146 tid och under liknande härskare. Människor hade ingen säkerhet och de dödades, landsförvisades eller fängslades under långa perioder, ibland endast på grund av en anklagelse eller misstanke. Allt detta på grund av att regeringen inte var islamisk. När en islamisk regering bildas kommer alla att leva med komplett säkerhet under lagens beskydd, och ingen ledare kommer att ha rättigheten att ta något steg som är emot lagen i Shariah.Betydelsen av ”förvaltare” är då att

Det finns en tradition från Imam Ridha(A) där han ungefär säger så här: ”En rättskaffens, försvarande och trovärdig Imam är nödvändig för samfundet för att den skall bevaras från undergång”, och sedan bekräftar han att fuqaha är Profeternas(A) förvaltare. Genom att kombinera de två halvorna i traditionen når vi slutsatsen att fuqaha måste vara folkets ledare för att förhindra att Islam förfaller och att dess föreskrifter faller i glömska.Sannerligen är det precis på grund av att de rättvisa

Har inte Islam förfallit? Har inte Islams lagar fallit i glömskan i de islamiska länderna? Bestraffningslagen implementeras inte, Islams föreskrifter efterlevs inte, Islams institutioner har försvunnit, kaos, anarki och förvirrelse råder – betyder inte allt detta att Islam har förfallit? Är Islam något som bara skrivs ner i böcker som al-Kafi147 och sedan läggas åt sidan? Om Islams föreskrifter inte tillämpas och bestraffningslagen inte implementeras i den externa världen – så att tjuven, plundraren, förtryckaren och förskingraren går alla ostraffade medan vi nöjer oss med att bevara lagboken, kyssa den och lägga den åt sidan (vi behandlar även Koranen så här), sedan reciterar vi Surat Ya-Sin på torsdagskvällar148 – kan vi då säga att Islam har bevarats?Eftersom många av oss inte på riktigt tror att ett islamiskt samfund måste administreras och ordnas av en islamisk regering har nu denna fråga nått ett sådant tillstånd i de muslimska länderna att det inte bara är så att islamisk order inte inskaffas, med korrupta och förtryckande lagar som implementeras istället för Islams lagar, utan Islams föreskrifter verkar vara ålderdomliga även för

Det är uppenbart att alla dessa uppdrag kräver existens av förvaltare, och att det är fuqahas plikt att anta den tillit som efterlämnats till dem och fullfölja det på ett rättvist och trovärdigt sätt.De troendes Mästare, Imam Ali(A) sade till Shurayh

Det är uppenbart från den föregående hadithen att positionen för domslut endast kan utövas av en profet eller en efterträdare till en profet. Ingen kommer att tvista om det faktum att funktionen för domslut tillhör de rättvisa fuqaha i enlighet med deras utnämnande av Imamerna(A). Detta är enhälligt i motsats till frågorna som rör faqihens statsstyre: vissa rättslärda, så som Naraqi152, eller bland de nyare figurerna, som Na’ini153, anser att den yttre funktionen och uppdraget för Imamerna(A) har tillfallit faqiherna medan andra rättslärda inte alls delar den synen. Men det bör inte finnas någon tvekan om att domslutens funktion tillhör de rättvisa fuqaha; detta är faktiskt väldigt uppenbart.Med tanke på det faktum att

Hur som helst så härleder vi från traditionen här ovan att fuqaha också är arvingar, och alla de uppdrag som Profeten(S) och Imamerna(A) hade blir också något för fuqaha att ta hand om. Alltså måste de genomföra alla de uppdrag som Profeten(S) genomförde, precis som de troendes Mästare, Imam Ali(A) gjorde.Det finns en annan tradition som må tjäna som ett bevis eller stöd för vår tes, och som är bättre vad gäller både kedjan av återberättare och dess betydelse. En av återberättarkedjorna går genom Kulayni och är svag, men den andra som nämns av Saduq och går genom Sulayman ibn Khalid

Notera att den person som vill döma måste först av allt vara en Imam. Vad som här menas med en Imam är den vanliga lexikaliska betydelsen av ordet, ”ledare” eller ”guide”, och inte en specifik teknisk betydelse. I denna kontext räknas Profeten(S) också som en människa. Om den tekniska betydelsen av Imam156 avsågs här så skulle specifikationerna för attributen som tillhör rättvisa och kunskap i den här traditionen vara överflödig. För det andra, den person som önskar utöva en domares funktion måste inneha den nödvändiga kunskapen. Om han är en Imam, men olärd i frågor som gäller lagar och juridiska procedurer, då har han inte rätt att vara en domare. För det tredje måste han vara rättvis. Domarens position är alltså reserverad för de som har dessa tre kvalifikationer – att vara en ledare, ha kunskap och vara rättvis. Traditionen övergår till att förtydliga att dessa tre kvalifikationer endast kan hittas hos en profet eller hans arvingar.Jag sade tidigare att domslutens funktion tillhör exklusivt till den rättvisa

Till vem bör vi söka vår tillflykt i sociala omständigheter?

Den tredje traditionen relateras till ett signerat dekret från Imamen(A) som vissa slutsatser kan dras ifrån, och det tänker jag göra här.

Vad som här menas med frasen ”nyligen uppkomna omständigheter” (hawadith-i waqi’ah) är inte juridiska fall och omständigheter. Författaren till brevet önskade inte fråga vad som skulle göras om ett juridiskt fall utan tidigare likartade fall. För svaret till den frågan skulle vara självklart enligt den Shiitiska rättsskolan Flertalet enstämmigt accepterade traditioner specificerar att man bör söka sin tillflykt till fuqaha i sådana fall, så människor vände sig till fuqaha och ställde sina frågor till dem även under Imamernas(A) levnadstid. En person som levde under den korta fördoldheten och som var i kommunikation med de fyra ställföreträdarna för Imamen(AJ), och som skrev ett brev till honom och erhöll ett svar, måste ha vetat vem han skall vända sig till om frågan gällde lösningen av juridiska problem. Vad som menas med hawadith-i waqi’ah är snarare nyligen uppkomna situationer och problem som påverkar människorna och muslimerna. Frågan som Ishaq ibn Ya’qub underförstått ställde var: ”Nu när vi inte har tillgång till dig, vad skall vi göra med sociala problem? Vad är vår plikt?” Eller, han kan ha nämnt vissa specifika händelser och frågat: ”Till vem skall vi söka vår tillflykt för vägledning i dessa frågor?”, men det verkar som den här frågan var generell och att Imamen(A) svarade i motsvarande grad: ”Med hänsyn till sådana omständigheter och problem så bör du vända dig till dem som återberättar våra traditioner, d.v.s. fuqaha. De är mina bevis mot er, och jag är Guds bevis till er.”Vad är betydelsen av ”Guds bevis”?

En som är ”Guds bevis” är en som Gud har utsett för att leda affärer och alla hans handlingar, uppföranden och uttal utgör ett bevis för muslimerna. Om någon begår orätt skall fallet hänvisas till ”beviset” så att han kan åberopa bevis och utfärda en dom. Om ”beviset” befaller dig att genomföra en sak, att implementera en speciell bestraffning, eller att spendera inkomsten som kommer från ett byte, zakat och sadaqah162, på ett sätt, och du misslyckas med att lyda honom i detta avseende, kommer Gud den Allsmäktige att utse ett ”bevis” mot dig på Domens dag. Och om du vänder dig till förtryckande auktoriteter för lösning av dina problem och affärer, trots att ett ”bevis” existerar, kommer Gud den Allsmäktige att återigen referera till ”beviset” som ett argument mot dig på Domens dag, och sedan säga: ”Jag etablerade ett bevis för dig; varför vände du dig istället till förtryckare och de felandes juridiska system?” På samma sätt utser Gud de troendes Mästare, Imam Ali(A) som ett ”bevis” mot dem som inte lydde honom och följde en felaktig väg. Mot de som antog kalifatet, alltså Mu’awiyah och Umayyad kaliferna, Abbasid kaliferna, och de som handlade i enlighet med deras begär, har ett bevis och ett argument etablerats: ”Varför antog du orättvist styrandet över muslimerna? Varför tillskansade du kalifatet och regeringen, trots att du var ovärdig den?”Gud kommer att kalla till räkning alla förtryckande ledare och regeringar som handlade emot Islams kriterium och fråga dem: ”Varför förtryckte ni? Varför slösade ni bort muslimernas egendomar? Varför organiserade ni millenniefirande?

Det bör inte finnas något tvivel angående betydelsen av traditionen som vi har citerat, även om det är möjligt att ha vissa reservationer angående dess kedjor av återberättare. Hur som helst, ifall någon anser att traditionen i sig är ett bevis på tesen vi har framfört så tjänar den också som stöd för andra bevis vi har nämnt.

En annan tradition som stödjer våra teser är maqbulah165 av ’Umar ibn Hanzalah. Eftersom den här traditionen hänvisar till en viss vers i Koranen så måste vi diskutera versen i fråga såväl som verserna som kommer innan den för att kunna klarlägga dess mening innan vi går vidare för att undersöka traditionen.”

Versen fortsätter och säger: ”när ni dömer mellan människor, döm rättvist”. De som denna del av versen syftar på är dem som håller tyglarna för affärerna i deras händer och förvaltar regeringens affärer, fock inte domare, för domarna utövar endast det juridiska funktionaliteten, inte den som angår regeringen. Domaren är ledare endast i den begränsade meningen att de dekret som han utfärdar är exklusivt juridiska, inte verkställande. Vad gäller de former av regering som har uppkommit de senaste decennierna så representerar domarna en av maktens tre organ, medan de andra två är det verkställande organet (som består av ministerrådet) och det lagstiftande eller planeringsorganet (parlamentsrådet). Mer generellt är domarkåren en av regeringes tre organ och den uppfyller en av regeringens uppdrag. Vi måste därför dra slutsatsen att frasen ”när ni dömer bland människor” hänvisar till alla regeringens uppdrag, och detta inkluderar både domare och de som tillhör de andra av maktens organ.

Nu har vi kommit fram till att alla religionens affärer utgörs av gudomlig tilltro; en tilltro som måste lagstadgas i den rättmätiges händer som en del av den tilltro som utan tvekan är regering. Således, i enlighet med den här versen, måste förvaltningen av alla regeringens affärer vara baserad på rättvisans kriterium, eller för att lägga upp det på ett annat sätt, på Islams lagar och Shariahs föreskrifter. Domaren får inte utfärda ett felaktigt domslut – d.v.s. det får inte vara baserat på någon olaglig, ickeislamisk brottsbalk. Inte heller får den juridiska proceduren som han följer eller lagen som han baserar sitt domslut på vara ickeislamisk eftersom det då gör domslutet ogiltigt. Till exempel, när de som planerar landets affärer är upptagna med att rita upp ett skattesystem för landet, så får de inte påtvinga orättvisa skatter på jordbruksarbete på allmänt ägda platser, reducera dem till undermålighet och förgöra landet och jordbruket i sin helhet genom den börda som denna överdrivna skatt bidrar med. Om regeringens verkställande organ vill implementera lagens juridiska föreskrifter och dess bestraffningslagar så får de inte gå bortom gränserna för lagen genom att tillfoga extra piskrapp på lagbrytaren eller skymfa honom.